Goldies Beauty Alice

Vi har fortfarande inte fått svar på röntgen. Jag ringde till kliniken idag och de hade inte hört något från England. Vanligtvis tar det 10-14 dagar att få svar men i vanlig ordning så håller vi oss till att ta det värsta av saker. Nu ska jag försöka ha lite is i magen och invänta svar. Förhoppningsvis så kommer det i början av nästa vecka.

 

Igår så tog vi en mysig promenad jag, Johan, Vincent och Alice. Alice fick beta medan Johan och Vincent kastade boll. Det var så otroligt mysigt och alla tankar om hur framtiden kommer bli var som bortblåsta. Sådana stunder betyder så mycket.

 

Idag var det andra bullar. Började med att mocka ur en box som såg ut som stryk med hur mycket hö som helst kvar och allt var utspritt. Jag undrar på Alice känner av att hennes hagkompis tragiskt fick galoppera vidare igår? De tankarna är ioförsig kanske att ta saker lite för långt?

 

Sedan passade jag på att smörja upp min sadel en sista gång innan den åker ner till Scandinavian Western för att värderas och förhoppningsvis kunna säljas. Det var ett tungt beslut att sälja den men first things first. Nu behöver jag pengar för att kunna hjälpa Alice. Sadlar finns det gott om och när/om hon blir frisk så kan vi prova ut en ny.

 

 

Alice var positiv när jag kom och hämtade henne i hagen. Hon var lugn medan hon stod på gången och jag passade på att reda ut svansen. Balsamet jag hade i när jag tvättade gör fortfarande så att jag reda ut det utan pälsglans, vilket är ett stort plus.

 

Medan jag borstade kom en ny medryttare i stallet och började gosa med Alice. Jag är i allmänhet allergisk mot sånt då jag dels vill att Alice har fokus på mig när jag är vid bakdelen och sedan så gillar jag inte när folk börjar klappa och gosa med min häst utan att fråga. Nu när Alice vilar så skapar det fler problem eftersom hon blir pushig, så jag bad tjejen att sluta. Förr så hade jag nog mest bitit ihop för att inte verka som surkärringen som inte vill att någon ska röra hennes häst men nu när saker är så osäkra så har detta förstärkts. Jag förvandlas därför till Elin 5 år som säger "det är MIN häst" (fast i finare form). Jag vill vara den som gosar med henne och jag vill att denna tid ska vara speciell. Då är jag hellre surkärringen och så lämnar folk mig ifred. Egoist - javisst.

 

På promenaden så kokade det av energi i lilla fröken. När jag påminde henne om att man inte får äta medan man går så hoppade hon runt och började pytsa iväg. När jag rörde lite på axlarna så  sprätte hon till. När Vincent kom springandes så blev hon så till sig att hon reste sig ett par gånger och huvudet ruskades ett antal gånger medan vi gick. Det är ändå skönt att det här är det värsta hon gör. Jag kan fortfarande promenera min unghäst som står i sjukhage i grimma utan att känna mig osäker.

 

Det känns jobbigt att hon är så full av liv nu. Såhär var hon i december också. Sprängfylld av energi, alltid frågandes vad vi ska hitta på och så positiv. Den gången höll hon inte trots en väldigt lugn igångsätting och jag har svårt att känna glädje i detta för det finns inget som säger att hon kommer hålla denna gång. I alla fall inte tills svaret från rötgen har kommit.

 

När jag ser henne så glad och när hon kommer fram och ska pussas eftersom jag är skittråkig och säger att man ska hålla sig till reglerna så känner jag ändå att jag tycker så fruktansvärt mycket om den här hästen. Hur skulle jag någonsin kunna ge upp på henne? Det här är hästen jag vill ha, det här är inte bara min vän utan en familjemedlem. Hon är så fantastiskt fin både mentalt och fysiskt och det smärtar mig. Om jag behövde välja mellan mina husdjur så skulle jag välja Alice. Jag hoppas så mycket att det gör ont men jag är också realistiskt i vad en rehabilitering skulle kosta och vad som kan hända. Det är därför det är så tömmande på energi av att inte veta.