Goldies Beauty Alice

2015-05-13
12:15:01

Påminnelse skickad

Imorgon har det gått 3 veckor sedan MRI och idag ringde jag åter igen till kliniken för att kolla om de hört något från England. Det fanns inga svar idag heller och de meddelade att de nu skickar en påminnelse för att få tillbaka svaren snabbt.
 
Så jag hoppas att de dyker upp i början av nästa vecka. Då är det en månad sedan hon röntgades och ett svar skulle sitta fint. Speciellt eftersom jag efter ordination av kliniken inte skott om henne för att på bästa sätt kunna verka henne på ett sätt som hjälper läkningen. Nu börjar det kännas som att vi drar över lite på intervallen och det känns inte så roligt. Så länge hon bara står i sin ruta och tar korta promenader så funkar det nog utan problem, så det är då jag får tänka. 
 
Alice har accepterat sin tillvaro i sjukhagen. Hon är full av energi och letar stimuli överallt. Så det blir en hel del skutt och hopp när hon går till och från den samt på promenaderna. Det är förståeligt men jag hoppas att hon slipper rutan i sommar. För allas skull.
 
En bild som togs för ett par veckor sedan.
2015-05-10
19:56:23

Bättre men inte bra

Dagarna rullar på. Alice vistelse i sjukhage i 9 dagar verkar ha god inverkan på hältan då hon nu är ren i skritt på rakt spår både på plant underlag och i lutning. Hon kastar dock fram hovarna när hon går och är okaraktäristiskt snubblig. Om det sistnämnda har ett samband med skadan vet jag inte men det känns iallafall bra att hon inte haltar längre. Jag har inte kollat henne på böjt spår eller i trav och tänker låta bli att göra det tills ev återbesök. Nu håller vi oss på grusvägarna i skritt.
 
Jag håller tummarna för att hon iallafall ska få gå ut på sommarbete. Sjukhage ensam medan kompisarna är ute och har det gott kommer nog inte vara populärt. 
 
Hon har lagt på sig lite nu när hon äter ordentligt och verkar ha accepterat sin nya tillvaro. Det är intressant att se hur rund och välmusklad hon är trots att hon stått så länge. Vi han knappt bygga nya muskler efter vilan under vintern, så det är glädjande att se.
 
Promenaden idag gick bra. Jag började den på dåligt humör men avslutade med en bra känsla. Alice vill gärna gå och snappa upp gräs medan vi går men när jag kollar på henne så ser man hur hon slutar upp och tittar på mig som att hon aldrig skulle göra något sånt. Jag tror att hon skulle vissla om hon kunde för att förstärka det hela. 
 
Det känns så kul att jag fortfarande kan be henne att flytta hovarna i väldigt korta steg. Jag bad henne ta två små steg med framhovarna för att gå ner i en liten vattenpöl och Alice svarade som om vi aldrig gjort annat. Duktiga häst!
 
Dagens bilder från promenaden.
Alice i vattenpölen.
2015-05-07
21:34:58

Myror i brallan

Vi har fortfarande inte fått svar på röntgen. Jag ringde till kliniken idag och de hade inte hört något från England. Vanligtvis tar det 10-14 dagar att få svar men i vanlig ordning så håller vi oss till att ta det värsta av saker. Nu ska jag försöka ha lite is i magen och invänta svar. Förhoppningsvis så kommer det i början av nästa vecka.
 
Igår så tog vi en mysig promenad jag, Johan, Vincent och Alice. Alice fick beta medan Johan och Vincent kastade boll. Det var så otroligt mysigt och alla tankar om hur framtiden kommer bli var som bortblåsta. Sådana stunder betyder så mycket.
 
 
Idag var det andra bullar. Började med att mocka ur en box som såg ut som stryk med hur mycket hö som helst kvar och allt var utspritt. Jag undrar på Alice känner av att hennes hagkompis tragiskt fick galoppera vidare igår? De tankarna är ioförsig kanske att ta saker lite för långt?
 
Sedan passade jag på att smörja upp min sadel en sista gång innan den åker ner till Scandinavian Western för att värderas och förhoppningsvis kunna säljas. Det var ett tungt beslut att sälja den men first things first. Nu behöver jag pengar för att kunna hjälpa Alice. Sadlar finns det gott om och när/om hon blir frisk så kan vi prova ut en ny.
 
 
Alice var positiv när jag kom och hämtade henne i hagen. Hon var lugn medan hon stod på gången och jag passade på att reda ut svansen. Balsamet jag hade i när jag tvättade gör fortfarande så att jag reda ut det utan pälsglans, vilket är ett stort plus.
 
Medan jag borstade kom en ny medryttare i stallet och började gosa med Alice. Jag är i allmänhet allergisk mot sånt då jag dels vill att Alice har fokus på mig när jag är vid bakdelen och sedan så gillar jag inte när folk börjar klappa och gosa med min häst utan att fråga. Nu när Alice vilar så skapar det fler problem eftersom hon blir pushig, så jag bad tjejen att sluta. Förr så hade jag nog mest bitit ihop för att inte verka som surkärringen som inte vill att någon ska röra hennes häst men nu när saker är så osäkra så har detta förstärkts. Jag förvandlas därför till Elin 5 år som säger "det är MIN häst" (fast i finare form). Jag vill vara den som gosar med henne och jag vill att denna tid ska vara speciell. Då är jag hellre surkärringen och så lämnar folk mig ifred. Egoist - javisst.
 
På promenaden så kokade det av energi i lilla fröken. När jag påminde henne om att man inte får äta medan man går så hoppade hon runt och började pytsa iväg. När jag rörde lite på axlarna så  sprätte hon till. När Vincent kom springandes så blev hon så till sig att hon reste sig ett par gånger och huvudet ruskades ett antal gånger medan vi gick. Det är ändå skönt att det här är det värsta hon gör. Jag kan fortfarande promenera min unghäst som står i sjukhage i grimma utan att känna mig osäker.
 
 
Det känns jobbigt att hon är så full av liv nu. Såhär var hon i december också. Sprängfylld av energi, alltid frågandes vad vi ska hitta på och så positiv. Den gången höll hon inte trots en väldigt lugn igångsätting och jag har svårt att känna glädje i detta för det finns inget som säger att hon kommer hålla denna gång. I alla fall inte tills svaret från rötgen har kommit.
 
När jag ser henne så glad och när hon kommer fram och ska pussas eftersom jag är skittråkig och säger att man ska hålla sig till reglerna så känner jag ändå att jag tycker så fruktansvärt mycket om den här hästen. Hur skulle jag någonsin kunna ge upp på henne? Det här är hästen jag vill ha, det här är inte bara min vän utan en familjemedlem. Hon är så fantastiskt fin både mentalt och fysiskt och det smärtar mig. Om jag behövde välja mellan mina husdjur så skulle jag välja Alice. Jag hoppas så mycket att det gör ont men jag är också realistiskt i vad en rehabilitering skulle kosta och vad som kan hända. Det är därför det är så tömmande på energi av att inte veta.