Goldies Beauty Alice

2015-06-07
21:36:12

Some stories are shorter than others

Ibland tar livet andra vägar än de man själv tänkt sig. Jag hade en framtidsplan som sa att jag och Alice skulle åldras tillsammans. Mina framtida barn skulle lära sig glädjen med hästar från henne och förhoppningsvis bli lika hästtokiga som mig. Jag hade tänkt vi skulle testa på Mounted Archery och åka till SM tillsammans med Chris och Dusty. Vår tid var nu och vi hade så mycket roligt att se fram emot.
 
Istället tog allting en helt annan vändning. Provsvaren från Magnetröntgen kom tillbaka med allt annat än positiva nyheter och skadorna hade en väldigt dålig prognos för att kunna läka och få ordning på. En av dem satt så dåligt till att det inte gick att operera och jag lämnades med beslutet av hur jag skulle göra.
 
Min magkänsla redan när jag ställde av Alice på mönsterträningen sa till mig att det inte skulle sluta bra. Det har grott i mig sedan dess så på så vis var detta ingen överraskning. Medan jag och veterinären pratade om vad de hittat så beslutade jag mig för att Alice skulle få somna in. Om prognosen hade varit 50/50 att hon blev helt återställd så hade jag satsat. Jag hade gett allt. Nu fanns det ingenting att satsa på och med ett tomt sparkonto och ett söndertrasat hjärta fanns det inget annat humant att göra.

Måndagen den 1 juni regnade det. Jag hade tänkt att det skulle vara en fantastisk morgon där Alice skulle få slippa sin sjukhage och få en fantastisk morgon med gräs och stora vidder. Mest för att döva mitt egna sinne. Alice verkade inte påverkas och tillsammans umgicks vi i hagen på morgonen men jag var tvungen att gå in när mina leder började stelna i kylan.
 
I sällskap av världens bästa Chris så begav vi oss ut på vad som skulle bli vår sista promenad tillsammans - jag och Alice. Hon fick lite betfor i sin hink och sedan var hon borta. I den stunden så var jag så otroligt tacksam över att jag hade sällskap av Chris. Utan henne så hade jag inte kunnat gå därifrån. Jag hade inte kunnat lämna Alice för hjärtat snörpte ihop sig och allt jag hållt inne under de senaste två månaderna ville forsa ut på en och samma gång.

Alice historia har varit händelserik och den har fått mig att växa enormt mycket som människa. Det smärtar så att den inte blev lika lång som jag planerat men jag kommer alltid hålla alla minnen varmt i mitt hjärta. Med allt som hänt hade jag lätt kunnat banna mig själv om och om igen för allt som hänt. Jag vet dock att jag inte kan gräva ner mig i detta då Alice fall inte var för att jag hade ridit sönder henne eller behandlat henne fel.
 
Hon fattas mig enormt mycket, min underbara häst.
 
2015-05-13
12:15:01

Påminnelse skickad

Imorgon har det gått 3 veckor sedan MRI och idag ringde jag åter igen till kliniken för att kolla om de hört något från England. Det fanns inga svar idag heller och de meddelade att de nu skickar en påminnelse för att få tillbaka svaren snabbt.
 
Så jag hoppas att de dyker upp i början av nästa vecka. Då är det en månad sedan hon röntgades och ett svar skulle sitta fint. Speciellt eftersom jag efter ordination av kliniken inte skott om henne för att på bästa sätt kunna verka henne på ett sätt som hjälper läkningen. Nu börjar det kännas som att vi drar över lite på intervallen och det känns inte så roligt. Så länge hon bara står i sin ruta och tar korta promenader så funkar det nog utan problem, så det är då jag får tänka. 
 
Alice har accepterat sin tillvaro i sjukhagen. Hon är full av energi och letar stimuli överallt. Så det blir en hel del skutt och hopp när hon går till och från den samt på promenaderna. Det är förståeligt men jag hoppas att hon slipper rutan i sommar. För allas skull.
 
En bild som togs för ett par veckor sedan.
2015-05-10
19:56:23

Bättre men inte bra

Dagarna rullar på. Alice vistelse i sjukhage i 9 dagar verkar ha god inverkan på hältan då hon nu är ren i skritt på rakt spår både på plant underlag och i lutning. Hon kastar dock fram hovarna när hon går och är okaraktäristiskt snubblig. Om det sistnämnda har ett samband med skadan vet jag inte men det känns iallafall bra att hon inte haltar längre. Jag har inte kollat henne på böjt spår eller i trav och tänker låta bli att göra det tills ev återbesök. Nu håller vi oss på grusvägarna i skritt.
 
Jag håller tummarna för att hon iallafall ska få gå ut på sommarbete. Sjukhage ensam medan kompisarna är ute och har det gott kommer nog inte vara populärt. 
 
Hon har lagt på sig lite nu när hon äter ordentligt och verkar ha accepterat sin nya tillvaro. Det är intressant att se hur rund och välmusklad hon är trots att hon stått så länge. Vi han knappt bygga nya muskler efter vilan under vintern, så det är glädjande att se.
 
Promenaden idag gick bra. Jag började den på dåligt humör men avslutade med en bra känsla. Alice vill gärna gå och snappa upp gräs medan vi går men när jag kollar på henne så ser man hur hon slutar upp och tittar på mig som att hon aldrig skulle göra något sånt. Jag tror att hon skulle vissla om hon kunde för att förstärka det hela. 
 
Det känns så kul att jag fortfarande kan be henne att flytta hovarna i väldigt korta steg. Jag bad henne ta två små steg med framhovarna för att gå ner i en liten vattenpöl och Alice svarade som om vi aldrig gjort annat. Duktiga häst!
 
Dagens bilder från promenaden.
Alice i vattenpölen.