Goldies Beauty Alice

2015-06-07
21:36:12

Some stories are shorter than others

Ibland tar livet andra vägar än de man själv tänkt sig. Jag hade en framtidsplan som sa att jag och Alice skulle åldras tillsammans. Mina framtida barn skulle lära sig glädjen med hästar från henne och förhoppningsvis bli lika hästtokiga som mig. Jag hade tänkt vi skulle testa på Mounted Archery och åka till SM tillsammans med Chris och Dusty. Vår tid var nu och vi hade så mycket roligt att se fram emot.
 
Istället tog allting en helt annan vändning. Provsvaren från Magnetröntgen kom tillbaka med allt annat än positiva nyheter och skadorna hade en väldigt dålig prognos för att kunna läka och få ordning på. En av dem satt så dåligt till att det inte gick att operera och jag lämnades med beslutet av hur jag skulle göra.
 
Min magkänsla redan när jag ställde av Alice på mönsterträningen sa till mig att det inte skulle sluta bra. Det har grott i mig sedan dess så på så vis var detta ingen överraskning. Medan jag och veterinären pratade om vad de hittat så beslutade jag mig för att Alice skulle få somna in. Om prognosen hade varit 50/50 att hon blev helt återställd så hade jag satsat. Jag hade gett allt. Nu fanns det ingenting att satsa på och med ett tomt sparkonto och ett söndertrasat hjärta fanns det inget annat humant att göra.

Måndagen den 1 juni regnade det. Jag hade tänkt att det skulle vara en fantastisk morgon där Alice skulle få slippa sin sjukhage och få en fantastisk morgon med gräs och stora vidder. Mest för att döva mitt egna sinne. Alice verkade inte påverkas och tillsammans umgicks vi i hagen på morgonen men jag var tvungen att gå in när mina leder började stelna i kylan.
 
I sällskap av världens bästa Chris så begav vi oss ut på vad som skulle bli vår sista promenad tillsammans - jag och Alice. Hon fick lite betfor i sin hink och sedan var hon borta. I den stunden så var jag så otroligt tacksam över att jag hade sällskap av Chris. Utan henne så hade jag inte kunnat gå därifrån. Jag hade inte kunnat lämna Alice för hjärtat snörpte ihop sig och allt jag hållt inne under de senaste två månaderna ville forsa ut på en och samma gång.

Alice historia har varit händelserik och den har fått mig att växa enormt mycket som människa. Det smärtar så att den inte blev lika lång som jag planerat men jag kommer alltid hålla alla minnen varmt i mitt hjärta. Med allt som hänt hade jag lätt kunnat banna mig själv om och om igen för allt som hänt. Jag vet dock att jag inte kan gräva ner mig i detta då Alice fall inte var för att jag hade ridit sönder henne eller behandlat henne fel.
 
Hon fattas mig enormt mycket, min underbara häst.
 
Kommentarer:
2015-06-07 @ 23:19:42
#1: Linda L

❤️ <3

2015-06-08 @ 13:04:08
#2: Anonym

💕

2015-06-08 @ 13:32:43

Det gör så ont i mig, hur tusan kan världen vara så orättvis? Stor enorm kram <3

2015-06-09 @ 10:40:09
#4: Anonym

❤️

2015-06-10 @ 20:59:35
#5: Emma

“At that time you don’t realize that you could actually work super hard and give everything you have - and lose."
Det är en så fruktansvärt nedslående känsla när man vet att man gjort allt i sin makt och ändå klarar det inte upp sig. Allra värst är känslan när man vet att det är sista gången man står där, finns ingenting värre... Mycket starkt av dig att se till Alice bästa, hoppas att allt blir bättre för dig inom snar framtid. <3

2015-06-11 @ 17:23:43
#6: Ann

jättekram <3

2015-06-14 @ 22:00:02
#7: Thea

Alice hade den bästa matte en häst kan ha, hela vägen ända in i slutet. Allting låg utanför din kontroll och du har gjort det bästa och det rätta hela vägen. Ibland går det bara inte och det är för jävligt.

2015-06-15 @ 07:23:12
#8: Mon

Usch vad sorgligt att läsa även om jag visste om det. Hon var verkligen en kanonfin hast på alla sätt & vis & det var du formade henne så. Nu springer hon med fina Lucas där uppe..
Stor Kram till dig!!!!

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: