Goldies Beauty Alice

2014-04-30
09:19:56

Trampad

Alice hade fått en ganska schysst stämpling på utsidan av benet vid hoven igår. Hennes hagkompis hade tappat en sko under dagen så troligtvis har deras vanligtvis lugna tillvaro haft en lite tuffare sida.
 
Jag har inte varit med om att de blivit trampade där förut under mina år som hästägare men någon gång måste väl vara den första.
 
När jag sköjt av såret så såg det mest ut att vara ett redigt blåmärke och lite köttigt vif hovranden. Alice var lite öm men uppskattade att bli sköljd.
 
Tvättade av med Lactacyd och avslutade med jodopaxsalva när benet torkat någorlunda. Som tur var inga skador vid hovranden så jag håller tummarna för att det läker snabbt.
 
Imorse så såg det bra ut. Hon var lite varm precis vid skadan men inte på resten av hoven eller benet. Hon rörde sig obehindrat och skadan var torr. Så hon fick gå ut i stor hage. Jag hoppas att hon håller sig på mattan.
 
Innan avsköjning
Efter tvätt
 
2014-04-28
22:49:19

Start BB-Cup 2014

Eftersom det finns så mycket att analysera sönder efter gårdagens tävling så tänkte jag dela upp det i flera inlägg. Planen var att ta det på en gång när jag kom hem men medan mina fina vänner var aktiva med sitt facebookande och bloggande så somnade jag på soffan när jag kom hem. Jag vill därför börja med att tacka för alla fina ord på sociala medier, jag blir otroligt rörd och glad.
 
Vi började förberedelserna med att bada på lördagskvällen. Alice var väldigt skitig med tanke på att hela vintern hade gått utan ett ordentligt bad. Svansen var gul och det tog ett tag att lyckas få till en helt okej gråaktig nyans istället för gul. Jag hoppas att jag kan få den lite vitare igen till nästa tävling.
 
När vi var klara med badandet så klippte jag hovskägget och målade hovarna. Alice har börjat vifta ganska mycket med hovarna när jag gör det. jag vet inte riktigt varför men det är någonting som vi får kolla på. När hovlacket såg acceptabelt ut så åkte Lucas gamla hood på (eftersom våran fina med peacemärken har fått fötter) tillsammans med hennes fina Stable Nes täcke. Det kanske var bra att jag inte hittade Alice hood för det var riktigt snyggt med en svart hood till det täcket.
 

Sen kom dagen D. Efter en sömnlös natt så var det bara att dra sig upp och börja fixa med sig själv innan Alice skulle lastas och bilen packas med det sista. Förra året la jag på en hel sminkning för att komplettera i Halterklasserna. Detta åt så kändes det lite overkill med tanke på att jag skulle ha hjälp på mig. Så ovanligt naket för att vara mig på tävling så blev det lite mascara. En liten förhoppning om att ta bort lite tävlingsnerver också fanns där inne om jag inte fixade mig själv för mycket.
 
Väl framme i Rimbo så var det en tankekamp att inte köra till Denan där WRU brukar ha sina tävlingar utan till Rimbo Ridklubb. Som tur var så kom vi fram i god tid och man kunde i lugn och ro startanmäla sig. Vi har inte varit här förut och när Alice lastades av så var hon väldigt tittig. Det dansades omkring och allt skulle kollas in. Ingen direkt mirakelkur för de tävlingsnerver som började göra sig påminda.
 
Sadlade och gick upp till framridningsbanan ganska snabbt. Kände att jag behövde få någonting att fokusera på istället för att glida runt på parkeringen medan minuterna sakta släpade sig fram. Alice kändes så otroligt fin och med mig. Jag hade verkligen inte väntat mig det utan var så inställd på en fiolsträng. Så jag blev lite tagen på sängen när vi skrittade runt. Vilken fin liten häst jag har.
 
Mina farhågor för Railwork verkade vara helt obefogade och vi hade troligtvis kunnat starta en Pleasure om vi velat. På framridningsbanan så fick vi instruktioner om att hålla samma varv, så i en stimliknande formation så började de tävlande att röra sig framåt. Det kändes inte riktigt bekvämt då vi alla hade olika tempo, jag ville gärna låta Alice gå utan krav ett tag, så även om vi alla red åt samma håll så fick man nästla sig fram i klumpen då det saknades tempoindelning och de som red långsammast låg inte alltid längst in. Åter igen så överraskade Alice mig och jag vågade efter ett tag be om en galopp. En mjuk och taktfast högergalopp - inga konstigheter.
 
Efter det så kände jag mig nöjd. Jag ville inte rida sönder henne på framridningsbanan utan när vi hade en sån fin känsla så avslutade vi där och red bort till kortsidan för att umgås lite med Bella, Emil och Lex samt Sara. Johan var med som groom idag och min stallkompis Malin kikade även förbi för att fota och kika på vår uppsuttna premiär. Att få träffa alla dessa trevliga människor samt få se att ens stallkompisar tar sig ut för att kolla på en värmer verkligen. Det är helt klart ett stort plus med tävlingarna. Jag kände mig väldigt lugn faktiskt och redo att starta dagens förta klass.
 

Vi inledde dagen med Trail E walk n Trot. Efter att ha gått banan så kändes det helt okej. Det var inga supersvåra saker och avstånden kändes förlåtande. Jag startade som nr 3 om jag inte minns helt fel. En lagom start då man hinner kika in de andra lite och sedan köra sitt race.
 

 Start med trav kändes bättre än jag trodde att den skulle göra. Vi fick ett halv minus då den upplevdes som vinglig fick jag veta. Det är ingenting som förvånade mig med tanke på att vi för inte alls så länge sedan inte ens kunde trava serpentiner. Efter det var det trav in mellan två bommar för att sedan rygga ut. Där var jag lite osäker på om vi skulle klara av att hålla traven hela vägen men tänkte att vi kör på och ser vad som händer. Det gick vägen och Alice började backa mer för min tanke på ryggning än att jag hade en ryggningssignal. Hon är så troligt känslig, det är verkligen någonting som jag måste ta vara på.
 

Jog mot kortsidan och vändning i box gick helt okej. Det var lite vingligt, jag var lite velig vart vi skulle lägga oss när vi siktade på boxen. Efter vändningen så spookade Alice lite för domaren och biträdet som satt i varsin stol. Jag tänkte mig att hon sett dem men troligtvis så var hon så inne i vändningen att de kom som en överraskning.
 
Grinden gick ungefär som den gjorde på Nytorp måndagen innan. Att flytta bakdelen när vi var på väg igenom var inte helt lätt men det gick tillslut. När vi hade stängt grinden så fick jag ett väldigt behagligt lugn i mig. Då var vi snart klara med bara skrittbommar och bron kvar. Det kändes som att tillsammans så skulle vi klara det galant och Alice levde verkligen upp till den känslan.
 

Eftersom det var en E klass så skulle alla in till prisutdelningen. Alice var lugn och med mig när vi stod där. Jag var beredd hela tiden på att få gå fram och ta emot vår rosett. I E-klass så får alla en speciell orange/guldfärgad rosett.  Placeringarna tickade förbi och alla duktiga ekipage fick sin rosett. Tillslut så var det bara en tjej kvar och jag. Jag kände att vinna, det var helt uteslutet. Tänk så fel jag hade för vi vann faktiskt! Helt chockad tog jag emot vår rosett och tog vårt allra första ärevarv uppsuttet.
 
Tänk vilken start på dagen och på premiären.