Goldies Beauty Alice

2013-10-31
22:17:50

Behandling och ridtur

Tiden bara flyger förbi. Livet tuffar på här hemma och i november så hoppas jag att ha lite mer tid för henne.
 
I onsdag så var Helen från Friska hästar Sverige här igen och behandlade Alice. jag är så otroligt glad för dessa besök och man ser att de verkligen har hjälp Alice läka. Jämför man med det gamla såret så har detta läkt med en otrolig fart. Det är bara två veckor sedan hon skadade sig igen och såret är nästintill läkt. Det känns fantastiskt.
 
Helen har också ett så fint handlag med djuren. Hon är mjuk och fin mot Vincent trots att han gnäller och vill ha uppmärksamhet. När Alice tycker det är jobbigt och det är dags att behandla såret så är Helen så fin mot henne och bara utstrålar att Alice kan lita på henne. Jag kan verkligen rekommendera henne och hennes verksamhet.
 
Helen och Alice
 
Idag torsdag så passade jag på att hoppa upp lite och rida på ridbanan. Checkade av hennes sinnesstämning från marken och hoppade sedan ganska snabbt upp.
 
Vi började precis som i söndags med inactive rein åt båda hållen. HOn var mjukare än i söndags och gav väldigt fint. Då gick jag över att flytta bakdel. Denna gång så gick det så otroligt bra. Jag behövde inte alls ha samma kontakt i handen och hon kändes mera framåt.
 
Vi red sedan runt lite på ridbanan. I början så ville hon inte lyssna på inactive seat. Efter två stopp så var hon mera mer på noterna och vi började svänga lite. Att svänga åt höger funkar hur bra som helst! Mest för att jag har bättre kontroll över min kropp för att be om den svängen tror jag. Ibland så tänkte jag för skarpa svänga och hon började nästan ge mig en spin. Fina Alice.
 
Åt vänster var både hon och jag lite stelar. Hon spände sig i nacken men släppte handen och svängde fint efter ett par försök, när jag hade koll på vad jag bad om.
 
Jag tycker det är så himla häftigt att denna häst som inte alls är riden så många gånger svänger så bra och lyssnar så fint. Jag kan knappt bärga mig tills vi kommer igång ordenligt!
 
2013-10-29
21:24:28

Kvällspromenad

Jag känner att jag fortfarande är väldigt trött efter helgen så det fick bli en liten promenad med Vincent och Alice på släptåg ikväll.
 
Det blev en lugn promenad kring åkern på den stig som går där. Tyvärr så hade det regn som fallit den senaste tiden gjort marken geggig på sina ställen.
 
Alice skötte sig fint och gick lugnt bakom mig. Så länge hennes rep och energi är lugn så är jag lugn när vi går ute i mörkret. Halvvägs ute längs åkern så mötte vi ett par ögon. Eftersom de matat svin där i vintras i hopp om bättre jaktlycka så fladdrade tankarna iväg. Vi fortsatte dock åt varsitt håll ögonparet och mitt följe, vilket kändes bra.
 
Det blev en mysig promenad trots mörkret, det var länge sedan som man var ute med häst och hund och pannlampa.
 
2013-10-29
06:56:00

Vilken helg

I helgen bar det av mot John Moore clinic i Johannesberg. En helg som jag verkligen har sett fram emot så otroligt länge. Jag har haft så många känslosvängar inför denna clinic.
 
När vi åkte hem från Söderhamn var jag väldigt peppad och redo mot nya äventyr. Detta sattes som bekant på sin kant när Alice fick ett nytt sår bredvid det läkta ärret. Planer om att låna en annan häst sattes i verket och jag hade en fin häst som jag kunde ta om jag ville. I slutändan så beslutade jag mig dock att ta med Alice och jag är otroligt glad för det.
 
Roligheterna med clinicen började redan på torsdagen då jag hämtade upp Michelle på tågstationen. Vi hjälptes åt att packa alla hästsakerna innan clinicen. Tänk vad härligt det är att ha ett par extra händer, allting går så mycket snabbare då.
 
På fredagsmorgon så lastade vi och rullade mot Johannesberg vad 8. Alice knatade bara rakt på, hon var så otroligt duktig! Jag tycker det är ganska skönt att vara där tidigt på fredagen, då parkeringsmöjligheterna inte alltid är de bästa och det är skönt att kunna ta det lugnt.
 
Jag och Alice hamnade i eftermiddagsgruppen tillsammans med Tette & Molly, Johan & Tjabo, E & Bu samt A & Leeza.
 
Det som var roligt med denna clinic var att båda grupperna hela tiden relaterade till varandra. Man kunde studera den andras gruppens övningar och sedan utföra den själv.
 
På fredagen så var jag supernervös när vi gick in i ridhuset. Allting kändes spänt och jag var ganska dålig på att få ner takten på min andning. Satt upp efter ett tag och började böja hals och försöka flytta lite på kroppen. Det gick helt okej men jag satt själv och velade. Ska vi göra såhär nu eller kanske så? - Då blev Alice lite sur, vilket jag förstår.
 
Vi skulle göra bananagame tillsammans från hästryggen och sedan hjälpa varandra in i en tango. A & Leeza var snälla och red med oss. Tyvärr så blev det dock lite kaos i mitt huvud eftersom vi knappt gjort något och jag visste  inte helt hur jag skulle ha kroppen.
 
Efter ett tag kom John till undsättning. Vi red runt tillsammans han och jag och svängde lite. Det fungerade otroligt bra och jag glömde bort publik, de andra deltagarna och bara red. En helt fantastisk känsla!
 
 
Lördag började bättre. Då testade jag att värma med musik i öronen. Vi smet in i ridhuset lite innan de andra och gick runt bland de olika hindren, vilket fungerade. Jag började få ner andningen och fokuserade på att vara mjuk men bestämd från marken.
 
Vi började vårat pass med att man skulle skutta över ett litet hinder och stanna innanför en uppritad ruta. Det tog ett par gånger innan jag förstod hur jag skulle göra för att visa henne vad jag ville. När vi lyckats så kändes det som en plättlätt sak. Tänk vad hjärnan kan ställa till det för en.
 
Vi skulle även denna dag rida runt lite med Johns och hans häst. Kände att hon inte riktigt var med mig, vilket gjorde mig osäker. Hon ville inte gå fram helt mot hans häst och lyssnade inte helt.
 
Då tog John över tyglarna och jag hängde med i sadeln. Vi travade runt lite och började gå över den upphöjda bommen (det höga hindret var det i mina ögon där och då). Alice körde ett rejält språng och stängde av hjärnan efter. Vi tuffade på runt detta tills hon kom tillbaka till mig/oss och lyssnade. Då fick jag tyglarna och hoppade helt själv! Alice bevisade sin förmåga att taxera bra själv, så det blir kanske en hoppehäst av henne någon gång.
 
 
Vi fortsatte till tunnorna där vi skulle rida igenom. Alice blev lite samma där och tog ett skutt för att sedan  trava iväg. Då skulle jag lugnt fortsätta rida igenom och svänga vänster direkt efter "hindret". Det funkade otroligt bra och hon tänkte mer på svängen än att hoppa igenom hålen mellan tunnorna.
 

Hela gruppen avslutade med att svänga med säte och ben. Det var otroligt nyttigt och väldigt kul att känna att hon gjorde det när jag klurat ut hur jag skulle göra.
 
Jag är så otroligt glad över att ha haft Michelle på plats, hon kom med små tips när vi svängde hur jag skulle tänka och hur jag skulle göra för att bibehålla en mjuk sits som inte störde Alice.
 
Jag var helt euforisk efter detta pass.
 
På söndagen hade jag ett mål redan när jag kom in i ridhuset. Jag visste att vi skulle jobba med inaktiv och aktiv tygel jag och Alice. Det gjorde allt så mycket bättre, för nu så hade jag en plan på vad jag skulle hålla på med. Jag kände mig så lugn redan när vi värmde, så säker på min sak.
 
Alice gav mig lite attityd när jag bad om trav i lina. Hon har stått inne en hel helg, så jag förstår att det fanns mycket energi uppbyggt där inne. Jag korrigerade henne ganska snabbt och bad lugn om ny trav. Då tuggade hon och travade på fint.
 
Satt sedan upp och började be om hennes huvud. Vi satt ett tag med en inaktiv sits och tygel och väntade på att hon skulle ge i nacken åt båda hållen. När det fungerade så förvandlade jag tygeln till en aktiv och bad henne att flytta bakdelen.
 
 
Det gick helt okej och när Michelle kom med sina goda råd ännu en gång så gick det ännu bättre. Jag hade omedvetet fastnat med det aktiva tygeln i ett enda läge och för att Alice skulle få eftergift snabbare när hon flyttade bakdel så skulle jag rida med en mer aktiv hand som gav när hon klev.
 
Fylld med ny energi och nytt självförtroende så var jag med på nu när vi skulle rida med John och hans häst. Vi travade runt lite och hoppade ett litet hinder (precis vid publiken) utan problem. John hade en hemlig plan om att vi skulle galoppera när han bad oss att rida på en volt med och Alice på insidan. Jag var så inställd på trav dock så när hon började ge mig galopp så blev jag lite rädd/överraskad och drog i tyglarna.
 
 
Jag hade själv sagt att jag gärna ville galoppera henne under söndagen, så John försökte väva in det på ett snyggt sätt i träningen.
 
Vi fick vila lite och sedan så var det vår tur igen. Åter igen så drog jag henne instinktivt i tygarna när hon började ge mig galopp. Jag tyckte det kändes som att hon byggde upp för att började bocka och reagerade instinktivt.
 
John pratade då om hur viktigt det var att vara samma hela tiden. Att fortsätta rida mot sitt mål oavsett om hon spookar ur om saker. Jag tog verkligen till mig detta, ändrade om min handställning och körde igen. Denna gång gick det så mycket bättre och hon gav mig ett halvt varv galopp.
 
Efter det så kände jag att vi var klara. Jag var så otroligt nöjd med helgen att vi gärna kunde passa på att se de andra träna. Alice tuggade och smaskade medan hon nästan somnade stående bredvid mig. Min fantastiskt fina tjej.
 

Denna helg har varit så uppfyllande. Jag har lärt mig att jag verkligen måste släppa saker ibland och bara köra. Vi kan saker bara jag låter henne visa det då vi nu tar med oss markarbetet upp på ryggen. Allt fantastiskt självförtroende som vi båda fått känns underbart.  Nu är vi på väg.
 
Tack för bilderna Chris och för att du fotade med min kamera. Tack Linda för bilderna som du tog på lördagen. Tack Tette för de bilderna jag snodde från din facebook.
Jag har även fina filmer som Chris tog men de tänker jag behålla för mig själv.