Goldies Beauty Alice

 

Jossan och Jack kom på besök för första gången och det var roligt att se hur mycket de utvecklats. Moa och Vinnie var också med för första gången. Vinnie som knappt varit i ett ridhus förut skötte sig riktigt fint och Moa guidade henne runt med lugn hand.

 

Jag hade en riktigt lärorik träning. Trots att vi bara skrittade så hade vi många nya saker att tänka på. Påfundet med att man dessutom måste göra flera saker samtidigt är väldigt uttröttande för hjärnan. Saker som vi nu måste lära om för att göra dem rätt kom upp och det är svårare än man tror.

 

Chris var med som fotfolk och åter igen är hon som träningsvärk med sina kommentarer som är spot on. Hon ser det vi behöver förbättra och säger det. Det är jobbigt att höra men ack så nyttigt. Hon är som träningsvärk för att det är jobbigt där och då men ur det så blir vi starkare. Jag är väldigt känslig för vem som kommer med kommentarer om mig och min häst. För att det ska vara konstruktivt så gäller det att det kommer från rätt person. Chris är som tur var en av de som räknas som "rätt person".

 

En stor sak som jag måste öva på är att ta det lika lugnt genom hela banan. Jag sätter i en riktigt hög växel när det är en hel bana att köra och då blir kommunikationen lidande. Första gången som vi ryggade så blev det katastrof. Jag gav inte Alice en chans och bad om hastighet trots att vi inte låg rätt. Det var inte rätt mot henne och verkligen något som jag måste ta till mig. Gången efter vi körde banan själva så gick det mycket bättre. Då hade vi en lugn anridning och fick en betydligt bättre ryggning. Vi klonkade i men det handlade om finlir, inte att jag inte gav Alice en chans.

 

Repgrinden måste läras om. Vi började idag och Alice blev riktigt frustrerad när hon inte fick lukta eller köra sitt eget race. Här har hon ofta tagit över situationen och gjort det fort och slarvigt - för att hon vet vad vi ska göra. Nu gjorde vi en bra anridning, stannade så att repet hamnade bredvid mig, ryggade rakt (försökte i alla fall) utan att kasta oss in så fort det fanns en glipa och gick istället lugnt igenom. När vi sedan gått rakt igenom så ställde vi upp och ryggade rakt bakåt (försökte) och stängde sedan grinden. Det här kommer vi få nöta och jag tror att vi måste börja om lite och bara rida upp och ställa oss i första position för att sedan bara stå där. Det behöver inte alltid hända något.

 

Bron och tålamod ska bli kompisar. Vi ska kunna gå upp på en bro utan att ha bråttom och stå där. Vi ska kunna pausa på bron utan att Alice blir frustrerad för att vi inte gör någonting. Idag kände jag hur hon bara klampade över utan att bry sig. Så stannade jag på bron andra gången och det var inte populärt. Alice trampade runt och när inte framåt funkade så la hon i backen. Åter igen så måste det hända någonting, vilket vi behöver träna bort. Jag vill att hon väntar på mig, inte gör det hon tror att vi ska göra bara för att hon känner igen övningen.

 

Ben, ben, ben... Aldrig blir man av med dessa ben. Min hjärna har börjat omfamna konceptet med att samla från benen och i nuläget är vi inne i hög hand och samla men den. Det kommer att försvinna så länge jag alltid kommer ihåg att lägga på ben först. Det känns som att hon kommer springa iväg då men då måste jag komma ihåg att det är sitsen som avgör tempo - inte benen. Jag måste även börja ha mer kontakt vid ryggningarna. Nu har jag äntligen hittat en ryggsignal som funkar. Då gäller det att rama in med benen för just nu så spretar jag tydligen rakt ut med dem. Varför är jag så rädd för att omsluta min häst och guida henne med benen? Bot och bättring behövs!

 

Sitt rakt och sträck på dig. Vi stannar kvar på ryggningen ett tag till. Jag välver min rygg när jag ska rygga. Jag har som sagt haft väldigt svårt att hitta en signal som jag tycker funkar och nu när jag väl hittat något som Alice och jag förstår så ska jag ta vara på det. Jag måste därför sträcka på mig utan att svanka och rygga med en snygg sits. Hösäck kniper inga poäng och jag undrar hur det påverkar Alice rygg.

 

Sluta rätta till sadeln. Min sadel ligger bra. Jag sitter däremot inte bra och det har gjort att jag lagt på mig den omedvetna vanan att rätta till min sadel hela tiden. Så fort vi stannar så gör jag det, vilket påverkar Alice och får henne ur balans. Jag har inte tänkt på att jag gör det men nu när jag insett det är det som avsnittet i HIMYM där man krossar illusioner. Nu kan jag inte få det osett. Jag måste sluta med detta för Alice skull och fortsätta jobba med min egna sneda kropp. Det är där lösningen sitter.

 

Ridning är verkligen inte lätt och ju fler saker jag lär mig desto svårare är det. Det blir dock roligare och roligare hela tiden för jag ser hu mycket det ger. Våra framsteg som vi gjort känns enorma trots att vi bara skrittat och travat sedan i december förra året. Det känns som att jag blir en bättre ryttare hela tiden och kan ge Alice en bra utbildning. Nu kan jag hålla koll på fler saker samtidigt och upptäcka när jag faller tillbaka i gamla mönster. Vi har precis börjat vår resa och det känns riktigt bra!

 

Utöver det så uppskattar jag alltid våra träningar. Det är roligt att träffa folk och se hur alla utvecklas. Alla är alltid lika trevliga och hjälpsamma.

 

Min telefon fick agera musikmaskin, så jag tog inga kort. Däremot så tog Camilla lite kort, vilket var kul. Tack för att jag använda dem.