Goldies Beauty Alice

I måndags hade vi ett viktigt pass i vår historia. Början av en ny era kan man nästan säga. Det är åtminstone en bra bit på väg.

 

Det var äntligen dags för mig att inviga mina nya tyglar och ett bett med dem. Det var med skräckblandad förtjusning jag i mina ögon kastade mig huvudstupa före in i det okända.

 

Efter min flygtur så har jag blivit lite mer nervig insåg jag och i måndags blev det extra synligt. Jag spände öåren så att jag hamnade i en hemsk stolsits och fler än en gång kom svanken tillbaka. Ett litet bakslag men som jag iallafall kan anledningen till.

 

Jag började med att gå runt med henne för hand. Vi kollade in läskiga hörnet och kände av sinnesstämningen. Sen hoppade jag upp.

 

Det fanns ingen egentlig plan för passet mer än att jag ville göra detta och att kraven skulle vara minimala. Vi började därför med att flytta fram och bakdel och slappna av i nacken. Det är övningar som hon känner igen och som skapar en trygghet.

 

Alice kändes trevlig trots att det var första gången. Ibland när hon inte riktigt kopplade så kastade hon med huvudet (vilket hon gör när hon blir frustrerad/inte riktigt förstår vad jag vill). Då väntade jag ut henne och när hon slappnade av så fick hon eftergift och beröm.

 

Det var väldigt intressant att känna att samling för ben nästan enklare med bettet. Jag höll inte med kontakt men ändå så var det som att signalen var skarpare och tydligare när jag hade tyglarna i handen. Nu red jag bara rakt fram i skritt, så det kan vara en missuppfattning. Kanske för att jag inte vågar "tjyvhålla" på bettet? Oavsett så var känslan svår att beskriva.

 

Repgrimman var satt under så vi körde lite mjukgörande med den. Det kändes som överkurs. Öponan börjar bli bättre och skänkelvikningen lär funka när jag får ihop alla saker jag ska göra samtidigt. Det känns som att det stannar upp oss båda.

 

Jag är så glad över att jag vågade ta steget och rida på bett. Jag måste sluta göra en sån stor grej av saker för min duktiga häst reder ut det mesta. Tänk, drömmen om en häst stadigt i form på stång är inte helt omöjlig!