Goldies Beauty Alice

Många tankar om vad vi kommer göra i livet jag och Alice har florerat sedan hon blev dålig förra året. De mål och förhoppningar har jag vänt och vridit på. Tankar har stötts och blötts med mina vänner.

 

Jag har kommit fram till att lägga vissa saker på is. Vi kommer att lägga den "hårda ridningen" på hyllan. Reined Cowhorse är tex inget vi kommer tänka på. Det är inget som säger att vi kommer kunna göra det i framtiden men just nu så är det borta från den mentala målbilden.

 

Vi kommer mysa runt och som mest sikta på mönsterklasser och trail. All träning som innefattar plötsliga stopp och vändningar får gå bort just nu. Vi ska byggas upp långsamt.  Jag inte tankar på att hoppa heller utan om vi besöker den engelska världen så blir det i en dressyrsadel. Det kan tyckas att gå lite väl långt men det är för att jag vill att Alice ska hålla. Jag planerar att hon ska vara kvar tills hon blir gammal och skröpplig. Om man ska vara krass så kan det här mycket möjligt vara den sista hästen jag äger. Så om vi kommer skiljas åt så är det under väldigt speciella förhållanden.

 

Samma sak är det med skoningen. Det är väldigt tråkigt att hon förknippar det med smärta och reagerar som hon gör. Det kommer vara smärtsamt för plånboken att rehabilitera men det är värt det, för Alice är en familjemedlem. Jag hade gjort samma för sambon, hunden och katten. Man ger inte upp på familjen för även om jag får ändra mina mål så är det värt det.

 

Jag trivs väldigt bra i mitt stall men om min ekonomiska situation skulle ändras så skulle jag utan att blinka leta efter ett mindre stall, utan träningsmöjligheter och vardagslyx för att klara av att behålla Alice. De uppoffringarna är ingenting mot all den lycka och psykiskt välmående som Alice ger mig. Jag tror att många tänker likadant. 

 

Så jag sörjer inte de snedsteg som vi tagit under vägen utan blickar framåt och ser på vad de nya vägarna kommer leda oss. Så pass mycket har jag ändå växt i det här att jag vet att de "missar" som skett förut i mitt hästägande inte är den ägaren jag är idag. De människor jag la mitt förtroende hos med Lucas var utifrån det jag trodde var bra då, utifrån vad jag kunde då. Som dessutom var i mitt i en turbulent period i mitt liv. Med ett klarare sinne hade kanske saker varit annorlunda. Det går dock inte att dra ner sig själv och tänka på vad som kunnat vara.

 

Kontentan är att de dömande ord som fått mig att må så fruktansvärt dåligt troligtvis hade smärtat mig i den situation jag och Alice är i nu om jag inte hade blivit starkare i mig själv. De misstag som jag gjorde i mina tonår definierar inte vem jag är idag. Ingen är dessutom felfri utan det enda man kan göra är att ta till sig av lärdomarna. Jag gjort vad jag kunnat och jag är en förjävla bra hästägare. Jag lyssnar på min häst och upptäcker skador tidigt. De saker jag kan påverka har jag gjort bra. Min unghäst beter sig sig bra mycket bättre än många vuxna hästar. Hon är väluppfostrad,  otrolig att rida i sin känslighet och lättlastad. Det har jag gjort och det kan ingen ta ifrån mig. De saker som kommer från yttre påverkan är trist men det ska vi banne mig fixa tillsammans, för man ger inte upp på familjen.