Goldies Beauty Alice

2013-10-29
06:56:00

Vilken helg

I helgen bar det av mot John Moore clinic i Johannesberg. En helg som jag verkligen har sett fram emot så otroligt länge. Jag har haft så många känslosvängar inför denna clinic.
 
När vi åkte hem från Söderhamn var jag väldigt peppad och redo mot nya äventyr. Detta sattes som bekant på sin kant när Alice fick ett nytt sår bredvid det läkta ärret. Planer om att låna en annan häst sattes i verket och jag hade en fin häst som jag kunde ta om jag ville. I slutändan så beslutade jag mig dock att ta med Alice och jag är otroligt glad för det.
 
Roligheterna med clinicen började redan på torsdagen då jag hämtade upp Michelle på tågstationen. Vi hjälptes åt att packa alla hästsakerna innan clinicen. Tänk vad härligt det är att ha ett par extra händer, allting går så mycket snabbare då.
 
På fredagsmorgon så lastade vi och rullade mot Johannesberg vad 8. Alice knatade bara rakt på, hon var så otroligt duktig! Jag tycker det är ganska skönt att vara där tidigt på fredagen, då parkeringsmöjligheterna inte alltid är de bästa och det är skönt att kunna ta det lugnt.
 
Jag och Alice hamnade i eftermiddagsgruppen tillsammans med Tette & Molly, Johan & Tjabo, E & Bu samt A & Leeza.
 
Det som var roligt med denna clinic var att båda grupperna hela tiden relaterade till varandra. Man kunde studera den andras gruppens övningar och sedan utföra den själv.
 
På fredagen så var jag supernervös när vi gick in i ridhuset. Allting kändes spänt och jag var ganska dålig på att få ner takten på min andning. Satt upp efter ett tag och började böja hals och försöka flytta lite på kroppen. Det gick helt okej men jag satt själv och velade. Ska vi göra såhär nu eller kanske så? - Då blev Alice lite sur, vilket jag förstår.
 
Vi skulle göra bananagame tillsammans från hästryggen och sedan hjälpa varandra in i en tango. A & Leeza var snälla och red med oss. Tyvärr så blev det dock lite kaos i mitt huvud eftersom vi knappt gjort något och jag visste  inte helt hur jag skulle ha kroppen.
 
Efter ett tag kom John till undsättning. Vi red runt tillsammans han och jag och svängde lite. Det fungerade otroligt bra och jag glömde bort publik, de andra deltagarna och bara red. En helt fantastisk känsla!
 
 
Lördag började bättre. Då testade jag att värma med musik i öronen. Vi smet in i ridhuset lite innan de andra och gick runt bland de olika hindren, vilket fungerade. Jag började få ner andningen och fokuserade på att vara mjuk men bestämd från marken.
 
Vi började vårat pass med att man skulle skutta över ett litet hinder och stanna innanför en uppritad ruta. Det tog ett par gånger innan jag förstod hur jag skulle göra för att visa henne vad jag ville. När vi lyckats så kändes det som en plättlätt sak. Tänk vad hjärnan kan ställa till det för en.
 
Vi skulle även denna dag rida runt lite med Johns och hans häst. Kände att hon inte riktigt var med mig, vilket gjorde mig osäker. Hon ville inte gå fram helt mot hans häst och lyssnade inte helt.
 
Då tog John över tyglarna och jag hängde med i sadeln. Vi travade runt lite och började gå över den upphöjda bommen (det höga hindret var det i mina ögon där och då). Alice körde ett rejält språng och stängde av hjärnan efter. Vi tuffade på runt detta tills hon kom tillbaka till mig/oss och lyssnade. Då fick jag tyglarna och hoppade helt själv! Alice bevisade sin förmåga att taxera bra själv, så det blir kanske en hoppehäst av henne någon gång.
 
 
Vi fortsatte till tunnorna där vi skulle rida igenom. Alice blev lite samma där och tog ett skutt för att sedan  trava iväg. Då skulle jag lugnt fortsätta rida igenom och svänga vänster direkt efter "hindret". Det funkade otroligt bra och hon tänkte mer på svängen än att hoppa igenom hålen mellan tunnorna.
 

Hela gruppen avslutade med att svänga med säte och ben. Det var otroligt nyttigt och väldigt kul att känna att hon gjorde det när jag klurat ut hur jag skulle göra.
 
Jag är så otroligt glad över att ha haft Michelle på plats, hon kom med små tips när vi svängde hur jag skulle tänka och hur jag skulle göra för att bibehålla en mjuk sits som inte störde Alice.
 
Jag var helt euforisk efter detta pass.
 
På söndagen hade jag ett mål redan när jag kom in i ridhuset. Jag visste att vi skulle jobba med inaktiv och aktiv tygel jag och Alice. Det gjorde allt så mycket bättre, för nu så hade jag en plan på vad jag skulle hålla på med. Jag kände mig så lugn redan när vi värmde, så säker på min sak.
 
Alice gav mig lite attityd när jag bad om trav i lina. Hon har stått inne en hel helg, så jag förstår att det fanns mycket energi uppbyggt där inne. Jag korrigerade henne ganska snabbt och bad lugn om ny trav. Då tuggade hon och travade på fint.
 
Satt sedan upp och började be om hennes huvud. Vi satt ett tag med en inaktiv sits och tygel och väntade på att hon skulle ge i nacken åt båda hållen. När det fungerade så förvandlade jag tygeln till en aktiv och bad henne att flytta bakdelen.
 
 
Det gick helt okej och när Michelle kom med sina goda råd ännu en gång så gick det ännu bättre. Jag hade omedvetet fastnat med det aktiva tygeln i ett enda läge och för att Alice skulle få eftergift snabbare när hon flyttade bakdel så skulle jag rida med en mer aktiv hand som gav när hon klev.
 
Fylld med ny energi och nytt självförtroende så var jag med på nu när vi skulle rida med John och hans häst. Vi travade runt lite och hoppade ett litet hinder (precis vid publiken) utan problem. John hade en hemlig plan om att vi skulle galoppera när han bad oss att rida på en volt med och Alice på insidan. Jag var så inställd på trav dock så när hon började ge mig galopp så blev jag lite rädd/överraskad och drog i tyglarna.
 
 
Jag hade själv sagt att jag gärna ville galoppera henne under söndagen, så John försökte väva in det på ett snyggt sätt i träningen.
 
Vi fick vila lite och sedan så var det vår tur igen. Åter igen så drog jag henne instinktivt i tygarna när hon började ge mig galopp. Jag tyckte det kändes som att hon byggde upp för att började bocka och reagerade instinktivt.
 
John pratade då om hur viktigt det var att vara samma hela tiden. Att fortsätta rida mot sitt mål oavsett om hon spookar ur om saker. Jag tog verkligen till mig detta, ändrade om min handställning och körde igen. Denna gång gick det så mycket bättre och hon gav mig ett halvt varv galopp.
 
Efter det så kände jag att vi var klara. Jag var så otroligt nöjd med helgen att vi gärna kunde passa på att se de andra träna. Alice tuggade och smaskade medan hon nästan somnade stående bredvid mig. Min fantastiskt fina tjej.
 

Denna helg har varit så uppfyllande. Jag har lärt mig att jag verkligen måste släppa saker ibland och bara köra. Vi kan saker bara jag låter henne visa det då vi nu tar med oss markarbetet upp på ryggen. Allt fantastiskt självförtroende som vi båda fått känns underbart.  Nu är vi på väg.
 
Tack för bilderna Chris och för att du fotade med min kamera. Tack Linda för bilderna som du tog på lördagen. Tack Tette för de bilderna jag snodde från din facebook.
Jag har även fina filmer som Chris tog men de tänker jag behålla för mig själv.
Kommentarer:
2013-10-29 @ 07:42:23
#1: Mon

Gud så roligt att du kunde ta med Alice & att allt gick så himla bra. Vad smärtfritt det låter att rida in Alice, måste vara allt detta fantastiska markarbete du gjort med henne?
Jag kan ju inget om att rida in en unghäst men tycker iaf att det låter "smärtfritt" men kan ju ha helt fel? :)
Kram på dig!

Svar: Ja, jag är så väldigt glad över att hon fick följa med ändå. Det kändes som att vi utvecklades varje minut som vi var där!Signalerna från marken är förberedande för det som ges från ryggen, så hon känner igen vad jag ber henne om och applicerar det i ridningen :) Även om det varit ett jobbigt år så är jag glad över alla extra timmar som vi fått tillsammans på marken.
Jag tycker det känns bättre än att börja med det på ett klassiskt sätt :)

KRAM
Goldies Beauty Alice

2013-10-29 @ 13:27:28

Du är så cool Elin! Verkligen utanför din comfort zone och du bara krossade den! :D:D Ni är fantastiskt duktiga och jag är så glad för all hjälp du gav oss, tusen tack verkligen! Är glad att jag fick med dig på film. Tänk om några år när du kan se tillbaka på er första galopp :D

Svar: Tack snälla Chris, jag blir så glad över dina ord. Vi kämpade på bra den helgen. Jag och mina psykiska barriärer som hela tiden sätter käppar i hjulen för oss.
Tack för att du filmade så mycket! Det är så fantastiskt att kunna kika på filmerna och se medan man kommer ihåg hur det kändes.
Goldies Beauty Alice

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: